1. Över Gratiajaures stränder stiger en svala
vilar sig mot vinden i vårsolens glans.
Fjällnaturen vaknat upp ur vinterlång dvala
svalan sjunger ljuvligt på knoppande gren
sjunger om folket som Gratian bebor
sjunger sin visa om Gratiamor.

2. Det var Gustaf tredje som var konung i Sverige
landet var i krig, städer stod i brand.
Ryske tsarens flotta som längs kusterna härja
nådde även nordliga Umälvens strand
Där vid den tiden i fattigdom stor
föddes hon som skulle bli Gratia-mor.

3. Sara hette flickan, snart hon växte till kvinna
Jonas ifrån Ånäset hon tog till sin man.
Men i krigets kaos såg de lyckan försvinna
ett av deras barn togs av döden i famn.
I hela kustlandet nöden var stor.
Därför upp till fjälls flydde Gratia-mor.

4. Under tunga bördor gick de okända vägar
barnen fick man bära så gott det nu gick.
Efter Uman rodde man i två långa dagar.
Först på Gratia-hemmanet vila man fick.
- Här vill jag stanna och här vill jag bo
här ser det bra ut, sa Gratia-mor.

5. Först man reste sig ett enkelt hus mellan träden
Jonas röjde sten från ett litet land
Snart man kunde skörda rovor, bärga in säden
Näten drog man fulla med fisk iland.
Barnen de fingo mat, kläder och skor.
- Gud är oss nådig, sa Gratia-mor.

6. Ofta blev hon stående på nyröjda backen
barfota och trygg med sin spade i hand.
Ängarna och skogen, rödingfisket och jakten
detta var nu hennes, detta härliga land.
Hennes hjärta fylldes av glädje så stor
- Det är mödan värt, sade Gratia-mor.

7. Sara styrde lugnt och klokt sitt lappländska rike
vida känd och vördad som en mäktig fru.
Men när redan trött av hårda åren hon dignar
kommer året adertonhundratjugosju.
Torka och frost, ingen gröda kan gro.
Barkbröd bakas åter hos Gratia-mor.

8. Över hela Lappland folket led hungersnöden.
Sara fick den vintern i vanmakt se
hur som ett av hennes barnbarn gick in i döden.
Först i juni kunde man äntligen ge
spirande gröngräs åt svältande kor.
Solen lyser åter för Gratia-mor.

9. Liksom ringarna på vattnet spriddes nu släkten
Sönerna som redan var fullvuxna män
flyttade till nya ställen runt om i trakten,
äldste sonen byggde i Harrvik sitt hem.
Anders i Slussfors, i Skansnäs hans bror.
Fargångsfolk blir Jonas och Gratia-mor.

10. Slut är så ett märkligt levnadsöde och Sara
lämnar detta livet mätt på dagar och år.
Ifrån alla byarna runt Uman en skara
kommer för att sörja vid hennes bår.
Frodigt på Lappmarkens tegar nu gror
grödan som såddes av Gratia-mor.

11. Sakta över Gratiajaure flyger en svala
sjunger sin sång över solbelyst sjö,
sjunger om de hädangångnas idoga ävlan,
sjunger om ett minne som aldrig skall få dö.
Svalan hon sjunger på myr och på mo
evigt sin sång om vår Gratia-mor.

Författare:Lars Lönnback

 

Tillbaka